Den argsinta tanten


Som vanligt var jag nere i sistaminuten på stationen idag och råkade därför hoppa på fel tåg mot Halmstad. Som tur var i helt rätt riktning, det enda problemet var att jag inte hade en garanterad sittplats. Precis när jag satt mig ringer telefonen. Som från ingenstans dök en bitsk tant upp framför mig, hon måste varit snabb som blixten. Med armarna i kors förklarade hon att det här minsann var en tyst avdelning på tåget. - Lämna vagnen omedelbar, sa hon och pekade bokstavligen med hela handen. Jag smög snabbt därifrån för att sen slå av allt i min närhet som skulle kunna avlägga någon form av läte.

En station senare går två medelålders damer på i vår vagn. Inte heller dem kan ha uppfattat på vilken del av tåget dem hade hamnat, eftersom dem pratade konstant med varandra i uppåt en hel halvtimma. Det intressanta var att de lyckades sätta sig i stolarna framför den redan hemskt uppjagade damen. Jag menar, det hade ju stormat in en yngling redan och stört hennes läsro, hur mycket kunde hon tåla?! Jag satt på helspänn, tänkte att nu smäller det snart. Hon satt sammanbitet och höll hårt, hårt om sin stackars bok. Men, utbrottet infann sig aldrig. Antagligen räknade hon mig som en snorunge som hon hade sin fulla rätt att hoppa på, men två par kvinnor närmare hennes egna ålder hade hon inte mage att skälla på.

Tycker att det finns rätt många äldre som är just som hon, argsinta över småsaker. Som kastar ut sin ilska på främlingar för att dem inte har vett att ta tag i dem verkliga problemen som från första början gjorde att dem blev så omänskligt lättretade. Och det är sorgligt, både för personerna runt omkring dem men inte minst för dem själva. Måste vara fruktansvärt jobbigt att bli så arg över något så simpelt. Nej, jag är säker. Jag ska aldrig någonsin i hela mitt liv bli en bitter jävel. På hedersord.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0