maliva

Hade svårt att sova i natt, tänkte så mycket att jag hade svårt att somna djupt. "Himlen kan vänta" påverkade mig verkligen. Tror att jag har fått en ökad respekt för döden och sjukdomar men framförallt ökat motivationen att verkligen ta vara på livet. Insett att karriär är viktigt på så sätt att jag verkligen vill trivas med mitt jobb, medans sådant som lön och status inte känns lika viktigt. Viktigast är att jag kan dra in så pass mycket pengar att jag kan ha ett hem jag trivs i, ett par hundar, ha möjlighet att resa någon gång om året och därefter ha en vettig slant över till nöjjen i vardagen.

Viktigast av allt är självklart familjen, J, hundarna och mina fantastiska vänner. Kanske dags att bli bättre på att oftare visa hur mycket jag älskar dem? Framförallt vill jag sluta oroa mig, det skulle göra mig lyckligare. Det jag har här och nu är viktigare än det som varit eller komma skall. Som en av tjejerna i programmet sa, att man borde leva som hundarna - de skiter i vad som hände för några minuter sen och vad som kommer att hända om en kvart. Självklart är det viktigt att ha någon slags framförhållning och framförallt drömmar, men finss ingen anledning att gå omkring och oroa sig.

Dessutom vill jag lista ut vad jag har för drömmar för att kunna bocka av dem. Avklarat två redan, att starta företaget och hoppa fallskärm, dags att skriva en ny att göra lista! Nu när jag har skrivit av mig lite känns det lättare, som ganska sunda saker att se över och fundera kring. Förmodligen det viktigaste av allt att göra, även om allt oftast känns lättare på papper än i verkligheten.

För er som tänker lite som jag måste tipsa er om Georges och Fridas bloggar, två av deltagarna i programmet. Kör hårt! : )

Man vet aldrig vad som händer idag, imorgon eller nästa år. Ta till vara på livet och gör det du drömmer om. Kollar på himlen kan vänta (på SVT play), som handlar om ett flertal personer som drabbats av canser och hur deras livsprioriteringar har ändrats. Gör jag rätt saker om dagarna? Kommer jag känna när jag ligger på dödsbädden att jag borde ha agerat annorlunda? Dags att tänka till och bestämma sig för vad som faktiskt verkligen har betydelse i mitt liv..

Jag har hittat tillbaka till Norrköping och haft en fantastisk dag! God lunch, fika hos J:s goa morföräldrar och till sist badhusdejt med Pappa. Min Pappa <3.

Varenda gång som jag sätter mig för att skriva ett inlägg tar det stopp. Vem vill läsa det här? Vad spelar det för roll? Känner mig fånig. Vill komma bort från "dagens-outfit-blogg" känsla, skriva om sådant som faktiskt betyder något i min värld. Problemet är bara det att det lätt slår över. Får för mig att jag istället ska slänga mig med välformulerade genomtänkta fraser om min livstankar, proppagera för det jag tror på och visa mig allmänbildad och framgångsrik. Men varför, och för vem?

Det som är skrämmande är att ovanstående problem speglar min vardag otäckt bra. Jag vill framstå som klok, framgångsrik, rolig och självsäker men i själv verket har jag många delar kvar av mig själv att hitta.  Hur  svårt kan det vara att hitta mig själv - hur ju trallat runt med mig själv i 22 år nu för tusan.  Är tre viljor inom mig som drar och sliter åt olika håll. Den första är min bild av vem jag vill vara, den andra den jag egentligen är och den tredje hur jag uppfattas av andra. Tänker alldeles för mycket på vad andra tycker. När jag skriver djupt och meningsfullt känner jag mig torr som en öken, men när jag försöker förenkla och skriva om vardagen känner jag mig ytlig och undrar vem som vill läsa exakt vad jag gör och framförallt varför jag lägger ner tid på att skriva det?


Kanske ska fokusera på att skriva det jag mår bra av, oavsett om det är djupt, fjantigt, ytligt eller bara jävligt ointressant. Vad spelar det för roll? S sa en klok sak till mig för några veckor sen som jag aldrig tidigare riktigt reflekterat över. Ett klassiskt yttryck men som stämmer så fruktansvärt bra. - Man ska inte ta livet på så stort allvar. Gör man det missar man lätt det roliga, och det tänker jag ta mig tusan inte acceptera. Dags att släppa lite på den där bilden av att allt ska vara perfekt, för det är det inte och kommer aldrig att bli.

Tillbringade många timmar ute i solen i sommras med en glass i handen och Lisa Ekdahl som sällskap. Aldrig har jag berörts så mycket av musik, som av hennes - i den tiden. Det är så ärlig, smärtsam, vacker och starkt. Hon drog ner mig, lyfte upp mig och skakade om mig. Tyvärr är videon rätt larvig men lyssna och njut, den här är till dig käraste <3

Hela lägenheten här i Halmstad är kal, varken gardiner, mattor, lampor eller tavlor har vi brytt oss om att sätta upp. Vi ska ju ändå bo här så kort. Just nu vill jag inget hellre än att komma hem till våran ombonade lägenhet, få en värmande kram av J, umgås med mina vänner och sova i våran stora mjuka säng. Kommer jag att förgås här i Halmstad av ensamhet? Tyna bort? Det finns inget som bryter ner mig mer än ensamhet. Den kalla, tysta, otäcka ensamheten.

Jag är en fullständigt hopplös människa. Tappar bort allt hela tiden, missuppfattar, glömmer, snubblar och välter. Jag är känd som en riktig slarvmaja, med råge. Idag när jag och J kom iväg till veterinären visade det sig att våran tid var igår och inte idag, jag hade inte ens rätt på tidpunkten. Jag som varit så orolig och vill ha svar på varför hon blev så dålig. Som tur är har hon blivit fortsatt bättre och behöver knappt besöket längre, även fast det vore skönt för oss att veta hur vi kan förhindra att det händer igen. Och jag är oerhört tacksam att det inte var något allvarligt, hon är stark det lilla livet!

Glömde min kamerasladd när jag åkte ner till Halmstad i förra veckan men nu har J skickat hit den med posten :) Tyvärr har jag inten superkamera och är ingen mästerfotograf men det är bilder och man ser vad det är på dem ok? ; ) Behöver lite råd om hur jag ska göra med håret. På den översta bilden ser ni hur håret ser ut idag, rätt långt och helst uppsatt för att inte skylta med hur slitet det är. Det understa kortet är det kortaste jag nånsin haft, trivdes rätt bra i det.. vad tycker ni?

Åt en sånn där underbar frukost i morse, med ägg, apelsinjuice nybakat bröd och yoghurt med frukt, nötter och honung. Utanför sken solen på en klarblå himmel. Det ända som saknades var min underbara pojkvän mitt emot. Inte för att han är den som uppskattar frukost och tidiga mornar, tyvärr. Men han brukar ändå sitt där, med sitt ruffsiga hår och sina kisande ögon.  Helst pratar han inte i ondöan, men om han mot förmodan ska säga nått  knorras det liksom fram i korta stötar. Ju kortare desto enklare. Och som jag uppskattar det! Inte just knorrandet kanske (även om det är förskräckligt sött) utan att han faktiskt sitter där för min skull.

Ge och ta, något som jag tror att många glömmer bort. Att sammansvetsa två liv, olika som lika, är inte helt enkelt alla gånger. Man måste göra sina uppoffringar och visa att man vill att sin partner ska må så bra som möjligt, och det måste vara ömsesidigt. Små saker som egentligen inte är så ansträngande, men enormt värdefulla. J är duktig på de där små detaljerna som får mig att känna mig värdefull. Min underbara, älskade.

Jag skulle göra en het dressing med färsk röd chili i, en strålande idé - dressingen blev jätte god! Men efter att man gjort det går man inte och ställer sig framför spegeln och skrubbar näsan. Hur skitig den en känns gör man bara inte det, inte det just då. Men det gjorde jag. Plötsligt började det sticka i truten på mig, bränna, svida. Det liksom brann i den. Isbitar hjälpte men allra bäst kändes det när riktigt kallt vatten rann över min rödflammiga näsa. Jag gör det bekvämt för mig, sätter mig i badet och låter vattnet skona en del av smärtan. (vilken tur att jag inte kliade mig i ögonen, hade varit rena helvetet). Hur som helst, måste ha sett ganska roligt ut där jag satt och ojade mig under kranen, det blev dessutom sjukt kallt i plurret men kunde inte göra annat än att ynkligt sitta där och vänta ut min stackars brännskadade näsa.

Inte helt oväntat när jag insåg det, kände jag hur en frän rökdoft svepte in över badrummet. Hade helt glömt att jag kokade bönor på högsta värmen inne i köket! Min näsas skrik på hjälp hade fått mig att helt glömma av att jag va i full fart med att laga mat i köket. Jag springer in till köket och mina bönor som nästan hade hunnit brinna upp, kastrullen som var totalförstörd och rummet som nästintill var rökskadat.

Besviken städade jag upp, vädrade ur, gick och la mig. På morgonkvisten skulle jag gå på vårterminens första föreläsning, kändes förvånansvärt kul med en ny kurs att "sätta tänderna i". Men väl framme vid skolan var det dödstyst och jag fick förklarat för mig att föreläsningen var flyttad till nästa vecka för att vi skulle få extra ledigt. Det innebar att jag hade kunnat stanna hemma i Norrköping hos Jens och Vennie en hel vecka till. Galet bittert.

Den heter tydligen så, min nya leksak. Första gången jag provade en orgasmatron var i Prideparken i somras, det var som att få en orgasm som gick från hela huvudet ända ut i tåspetsarna. Jag var såld på nolltid, men tyvärr hade jag inte råd. Så idag, helt oväntat, sprang jag på en hög av orgasmatroner på teknikmagasinet och bestämde mig självklart för att äntligen köpa hem en. Tyvärr hade de endast en minivariant, vilket bara ger mig ett litet rus som stannar uppe i knoppen. Jag är glad ändå, bättre med en liten än ingen alls ; )

Om ni ska köpa en, välj en stor med flera rader av spröt. De ger bäst effekt.. Det är för övrigt fasansfullt roligt att skriva orgasmatron (orgasmatronorgasmatronorgasmatron), passar mig perfekt som fullkomligt älskar att larva mig med fåniga ord..

Jag förstår inte. Varför skottar de inte i Halmstad?  Vi fick pulsa ner till havet idag, men ska inte klaga. Faktum är att vi älskar snön båda två. Eros liksom badar i den, dyker ner med huvvet före för att rulla sprattla och grymta sen kastar han sig upp för att se så att han inte missar nått över ytan. Nån sekund är han uppe sen kastar han sig ner igen och kan liksom glida på snön flera meter.

Eros sitter fint! (Bilden är tagen för 2 år sen)