maliva

-"Det värsta jag vet är snålhet" får jag ofta höra. Själv är jag riktigt snål ibland och skäms lite för mig själv, men varför? Alla måste väll alla snåla på vissa områden? Hur ska man kunna spendera extra mycket pengar på det man verkligen vill ha/göra om man inte håller tillbaka på andra? Om man inte har obegrnsta med resurser vill säga, men tyvärr  - är inte riktigt där än.

Kort sagt handlar allt om prioriteringar. Dumsnålhet där emot (vilket jag utövade ganska gravt igår) bör grävas ner i undergjorden med Ronjas rumpnissar. Så, vad hände? 18.00 igårkväll hade jag, Eros och 4 väskor avklarat tågresan från Norrköping till Halmstad (som för övrigt innehöll 1,5 timmas föresening och ett evigt stampande på en perrong med en temp på -16). Jag ansåg mig förtjäna en god macka på tåget, med argumentet att jag inte visste om jag hade någon mat hemma eller inte. Mackan var verkligen supergod med pesto, mozzarella och soltorkade tomater på ciabatta. Tåget stannade och vi tvingas ut i ett snöblåst Halmstad, Eros, de 4 väskorna och jag. Taxibilarna stog uppradade längs stationen, ICKE - tänkte jag. Nu när jag har köpt den där mackan får jag allt spara in den där hundringen och lydigt traska hem. 10 cm snö på cykelbanan och en 20 minuters lång promenad låg och väntade mig. Eller fel. Trodde jag väntade mig. Faktum är att det tar 20 min i vanligt väder, utan väskor, hund och sämsta tänkbara underlag. Nu tog det över en timme. Jag räknade mina steg och tillät mig stanna och vila efter 200 st, bit för bit. 200 till. Skulle jag ta en taxi iaf nu när jag upptäckte hur jobbigt det va? Självklart inte, tänker jag i min ensamhet - nu har jag ju gått en 1/4 tänkte jag och fortsatte tappert.


Väl hemma hade jag kramp i samtliga fingrar, underarmar och tår. Till vilken nytta? En hundralapp? Jag ska aldrig mer vara dumsnål..