Tummen upp!


Det är sorgligt att vi lever i ett samhälle som inte fullt ut accepterar HBT människor. Att en världsstjärna är rädd med att ödelägga sin karriär på grund av att hans läggning, att han väntar  med att komma ut tills han är 38. För att inte tala om alla som blir mördade, misshandlade, trakasserade eller tvingas leva i en lögn. Tragiskt nog känns Ricky Martins "erkännande" som i stil med Jöbacks, som att han låtsats vara straight i alla dessa lite i onödan. För ärligt talat, hur många trodde att den killen faktiskt va straight?

Oavsett vilket så är dagens bekräftelse viktig och gör världen till en lite bättre plats att leva på. Tummen upp!

 

 


hp:n och Jag


Här om dagen hände något otäckt mig. Min dator vägrade starta. Jag hoppade i ett varm körsbärsdoftande bad och började leta efter vad jag nu skulle underhålla mig med. Hittade ingenting. Absolut nada, ett svart hål. Här i Halmstad har jag inga böcker att läsa, inget plugg att avklara, eller några vidare pengar att ens tala om att sprätta upp. Som krydda på moset är Eros halt så att gå milslånga promenader eller träna snabba positionsskiften med honom är det inte tal om.

Upptäckten satte hjärnsystemet i rullning. Såg framför mig hur jag om några år skulle ha resulterat i en blek, halvtjock och allmänt slö människa. Måste erkänna en sak till. Jag har börjat kolla på Paradise Hotel och kommer förmodligen inte att sluta. Du förstår ni vad vi jobbar med. Undrar för mig själv om det varit ett medvetet val att förlova mig med min bärbara HP, eller om jag bara flyter med i strömmen. Det är lätt hänt att timmar glider iväg utan att jag varken tycks styra eller ha en tanke på att dra i nödbromsen.


Slutligen kom jag till en insikt. Trots att mycket av mitt datahäng är rent tidsfördriv, får jag dagligen många viktiga uppgifter avklarade inför glassäsongen och mitt nya projekt. Undanröjer eventuell vårstress och strukturerar upp mitt arbete på ett alldeles förträfligt sätt, om jag får säga det själv. Ochdetta arbete bara måste göras via min nya  svarta, men ack så hårda fästmö. Passar jag emellanåt på att  dessutom ägna mig åt hyffsad underhållning får jag väll anse det som något bra? Min hemlängtan äter upp mig och inspirationen till ett spännande och sprakande liv här nere är som bortblåst. Så nu har jag blivit vän med mitt problem istället. Nu till paradiset.

Den argsinta tanten


Som vanligt var jag nere i sistaminuten på stationen idag och råkade därför hoppa på fel tåg mot Halmstad. Som tur var i helt rätt riktning, det enda problemet var att jag inte hade en garanterad sittplats. Precis när jag satt mig ringer telefonen. Som från ingenstans dök en bitsk tant upp framför mig, hon måste varit snabb som blixten. Med armarna i kors förklarade hon att det här minsann var en tyst avdelning på tåget. - Lämna vagnen omedelbar, sa hon och pekade bokstavligen med hela handen. Jag smög snabbt därifrån för att sen slå av allt i min närhet som skulle kunna avlägga någon form av läte.

En station senare går två medelålders damer på i vår vagn. Inte heller dem kan ha uppfattat på vilken del av tåget dem hade hamnat, eftersom dem pratade konstant med varandra i uppåt en hel halvtimma. Det intressanta var att de lyckades sätta sig i stolarna framför den redan hemskt uppjagade damen. Jag menar, det hade ju stormat in en yngling redan och stört hennes läsro, hur mycket kunde hon tåla?! Jag satt på helspänn, tänkte att nu smäller det snart. Hon satt sammanbitet och höll hårt, hårt om sin stackars bok. Men, utbrottet infann sig aldrig. Antagligen räknade hon mig som en snorunge som hon hade sin fulla rätt att hoppa på, men två par kvinnor närmare hennes egna ålder hade hon inte mage att skälla på.

Tycker att det finns rätt många äldre som är just som hon, argsinta över småsaker. Som kastar ut sin ilska på främlingar för att dem inte har vett att ta tag i dem verkliga problemen som från första början gjorde att dem blev så omänskligt lättretade. Och det är sorgligt, både för personerna runt omkring dem men inte minst för dem själva. Måste vara fruktansvärt jobbigt att bli så arg över något så simpelt. Nej, jag är säker. Jag ska aldrig någonsin i hela mitt liv bli en bitter jävel. På hedersord.

Anti Valentine


Alla hjärtans dag känns ett billigt amerikanskt säljtrick. Jag går inte på det. Hela idén tappar sin charm när det blir ett måste. Behöver man en speciell dag som påminnelse om att man ska visa kärlek till dem man älskar? Vad jag menar är att man blir bra mycket gladare av att bli uppvaktad spontant en onsdakväll i september än av att få en bukett rosor den 14 februari. Själv tjatar jag nästan hål i huvet på J för att få honom att förstå hur mycket han betyder för mig. Idag är inte viktigare än någon av de andra dagarna, i alla fall inte för oss. Sen är jag trött på att så stort fokus ligger på att köpa prylar, kan man inte göra något roligt ihop eller ställa upp för varandra lite extra någon gång ibland istället?




Jag blir mörkrädd


(Psst! Nu går det att kommentera inlägg igen.. kommentera gärna det här, spännande att höra vad ni tycker:)

Tjuvlyssnade på en kille idag som pratade med en vän i telefon. Han var kanske i 25-årsåldern och hade en amerikansk pitbullterrier i knät. Personen han pratade med skulle tydligen skaffa sig en hund av samma ras. Kunde urskilja följande fraser:

"- Du ska ha en som min, hon har käkar (du vet på sidorna av huvudet) stora som tennisbollar."
"- Hon har inte sett honom full än", personen i andra ändan frågar förmodligen vad det har för relevans, för han berättar att "-man vet ju aldrig hur dem reagerar på en när man är full" och personen i andra ändan tycks inte alls förstå poängen. Den personen planerar att köpa en pitbull.

"Kamphundar" behöver inte vara farliga så länge de hammnar hos en kunnig ägare där dentränas aktivt mentalt och fysiskt. Men, det kan gå fel även för dem (precis som det kan göra med en Labrador, Pappilion eller Pudel) och det är ett faktum att det är farligare att bli attackerad av en "kamphund" än av en Schäfer. Av den anledningen att den här typen av hundar har tränats till att angripa/fightas med andra djur (hundar, tjurar osv.), aldrig ge sig och till att ha enormt höga smärtgränser.  De har dessutom ofta en nästan osannolik styrka i förhållande till deras storlek. När de väl blir arga är deras mål att döda eller åsamka enorma skador, för att det är vad deras förfäder har gjort, dvs.  deras genupsättning som styr hundens psyke. På samma sätt som att mina Labradorer envisas med att ha någonting att bära i munnen så fort dem blir glada, för att de genom århundraden har avlats till att hämta skjutet småvilt.  En Labrador är fullt benägen att döda en människa eller ett djur den också, men det är ytterst ovanligt och förekommer endast om den är psykiskt sjuk.

De som förespråkar rasen påstår ofta att den är en fantastisk familjehund, må hända att den är men varför tar man den risken? För den finns där, det är en realitet. Det är enkelt för oss att ändra våra hundrasers utseende, men avel av hundars psykiska egenskaper är betydligt mer svårkontrollerad och det tar ofta enormt lång tid innan man kan se långvariga resultat. "Kamphundarna" är inte där än, för att det finns så enormt många oseriösa hundägare som innehar den här typen av hundar. Vilket gör att jag tror att de som kämpar för att få bort de egenskaper som är  just farliga, förmodligen aldrig kommer att lyckas. Vad jag inte förstår är varför man väljer den här typen av hund när det finns över 400 andra raser att välja emellan? Arbetsglädje och precission finns i enormt många betydligt lätthanterliga hundraser, tro mig.

Vad som dessutom är riktigt skrämmande är att dessa raser ofta korsas, vilket ofta kan  bli farligare än vad t ex. en renrasig pitbulls är. Skulle man korsa en kamphund med hög kamplust och uthållighet med en vakt och herdehund som har hög vaktinstinkt ökar risken att den går till anfall och att skadorna den orsakar blir allvarliga. Kan skriva enormt mycket i det här ämnet men någonstans måste jag sätt punkt. Kan avrunda med J:s påstående igår. "- Det finns ju betydligt farligare saker i samhället än kamphundar, dvs. som är betydligt högre risk att råka ut för, händelser födknippade med alkohol som exempel." "- Självklart men "kamphundarna" skulle jag isåfall jämföra med heroin." Hundar kan alltid bli enormt farliga i fel händer och med osund avel, skillnaden är att aveln av kamphundar är betydligt mer svårkontrollerad och dessutom orsakar större skador när olyckan väl är framme. Dessutom far de hundar som är i fel händer ofta enormt illa pga. att de snarare ses som en pryl än en individ med rättigheter. Till sist vill jag bara påminna er om att inte klicka på hundar som fightas med varandra på youtube (finns klipp med över 12 miljoner visningar), gör man det ger man dem anledning att fortsätta sitt djävulskap.




Kokar av ilska..


För någon vecka sen handlade jag ett par stövlar, butiksbiträdet frågade mig om jag vill runda upp för de drabbade i Haiti. - Nej sa jag lugnt, jag har redan skänkt pengar. Kort därefter insåg jag vad jag precis gjort och gick skämmandes därifrån. Neka att runda upp en fjuttig lite krona - hur snål får man bli?! Följande får jag reda på  idag när jag läser DN. En högt uppsatt röda korset chef och två inköpare har tillsammans stulit miljonbelopp från både Röda Korset och Canserfonden. Hur har man samvete?! Och hur ska vi bidragsgivare i fortsättningen kunna lita på att våra pengar inte går till en fet merza eller villa på Lidingö?

Själv skänker jag regelbundet till Unicef, vilka vad jag vet inte har ertappats för bedrägeri. Trots det, känner jag en viss misstro för hur pengarna egentligen förvaltas även där. Enligt svensk lag får bidragsorganisationer inte ge ut mer är 50 % av inkomsterna i löner, bara det tycker jag känns orimligt högt. Eller har jag fel? Hur stor del  av kostnaderna brukar normalt sett löner stå för i andra branscher? Det varierar såklart mycket beroende på just bransch men vad är det som säger att bidragsorganisationer ska ha ovanligt höga? Just det, ingenting, tvärtom.

J hade rätt, till min stora besvikelse. Världen är kanske ännu mörkare än vad jag hoppas på? Jag blir matt.

Ge upp SAAB


Läste i torsdags en kort debattartikel i Metro, en man som ansåg att miljardvinsten som elbolagen gjort skulle gå oavkortat till statens köp av SAAB. Med motiveringen "då skulle Trollhätteborna bli glada". För en gångs skulle håller jag faktiskt med Herr Reinfeldt, varför ska staten agera riskkapitalist (http://www.dn.se/ekonomi/reineldt-sagar-saab-upplagget-1.934207)? Det SAAB som finns idag är för sent att rädda, och nej, det är inte statens uppgift och kommer inte stärka Sveriges värlfärd i det långa loppet. Olyckligt men sant. Se framåt istället för att stå och stampa i det som var, hur ska vi annars lyckas i framtiden?

Blogga eller inte?


Vad hände med mitt bloggande? Jag går och funderar.. om jag ska fortsätta eller inte, isåfall hur och framförallt varför. Vill dela med mig av mitt liv till vänner och familj. Vill göra det fullt ut, personligt nära och på riktigt. För vad jag använder för schampoo bryr varken jag eller ni er om. Det finns roligare och viktigare saker här i världen.

Vill kunna skriva precis vad jag känner, nära ärligt och på riktigt. Men vill jag att vem som helst ska kunna läsa vad som helst när som helst? Svar nej. Samtidigt frågar jag mig vem som verkligen läser eller vad jag är rädd för? Man vet faktiskt inte vad som händer i framtiden tänker en mogen röst inom mig, du kanske ångrar att så stora delar av ditt liv ligger öppet för vem som helst att läsa. Varsågod. Nej den tanken är faktiskt inte lockande oavsett. Men går det att skriva halvpersonligt? Inte nämna namn, hoppa vissa detaljer och vara nöjd ändå? Kanske. Jag ska försöka.

men.. kan inte sluta fundera på vilka som läser? vill veta vilka som faktiskt uppskattar den, så kommentera gärna! :)

RSS 2.0