maliva

Tack alla ni som läser bloggen, det värmer att ni bryr er. Har velat skriva men det har inte kommit mig för. Motivationen och lusten sprang iväg med svackan som jag hade förra veckan. Den senaste har gått åt att plåstra om såren. Eller är det precis det som jag inte gör? Springer jag ifrån allt det onda? Jag vet inte. Men jag tror att jag nyss hade en härlig morgon.

Våren har kommit till Halmstad. Jag åt hembakade ostfrallor, kokt ägg, apelsin och drack thé på min balkong. Den är inglasad och har morgonsol så jag kunde sitta i bara linne utan att frysa, håll i hatten.. Egentligen smakade mina frallor jäst och var inte alls sådär luftiga som jag ville ha dem. Ägget var mer än löskokt, sådär så att det nästan kändes lite äckligt att sleva i sig det. Apelsinen var söt men mjuk och lite grötig, och thét smakade parfym. Och var för kallt. Men. Allt är relativt. Jag svälter inte. Ångesten blåstes bort förra veckan och jag gråter inte ens.

Självdestruktivitet och missunsammhet skrämmer mig, men gränsen mellan dem är hårfin. Man ska inte klaga för det hade alltid kunnat vara värre. Njut av det du har lilla vän, imorgon kanske du inte ens lever. Samtidig har jag har lärt mig från barnsben att uttrycka mina känslor. Mår man dåligt pratar man om det, det värsta man kan göra är att trycka undan sina känslor.                               

Det är svårt att hitta rätt. Jag letar och letar men famlar mest runt.