Häromdan hände nått underligt
I höstas var jag i den stora staden (heter den Stockholm?) för att intervjua företagsledare. Knyta kontakter och kanske hitta möjligheter till en praktikplats. Det gick över förväntan. Blev lovad praktik hos VDn till ett framgångsrikt svenskt bolag. Åkte hem med myrornas krig i varendaste liten ven.
Månaderna gick. Vi skulle höras mot vårkanten. Allt eftersom det började närma sig blev jag nervös, tänk om han glömt bort att han lovat mig praktik? Eller om han har en massa att göra och varken har tid eller ork för mig? Tvingade till slut mig själv att slå de där magiska siffrorna på telefonen. Det vore nog ändå skönast om han inter svarade så att jag kunde komma undan med ett meddelande på telefonsvararen. Signal efter signal gick. Tala in ett medelande efter tonen. Pip.
Hade tränat på vad jag skulle säga. Höll mig till manuset med undantag för vissa halvskumma ordbyten och vissa nervösa antydningar. Eller var dem alldeles förskräckligt uppenbara? Darrade jag i rösten och lät som en osäker liten liten människa som helst ville krypa under jordens hårda yta för att gömma mig? Meddelandet blev långt, så långt att jag inte fick prata mer och det avbröts mitt i med ett nytt öronskärande Pip. Hade jag kastat bort min chans? Kanske. Kanske var jag bara fånigt orolig.
Månaderna gick. Vi skulle höras mot vårkanten. Allt eftersom det började närma sig blev jag nervös, tänk om han glömt bort att han lovat mig praktik? Eller om han har en massa att göra och varken har tid eller ork för mig? Tvingade till slut mig själv att slå de där magiska siffrorna på telefonen. Det vore nog ändå skönast om han inter svarade så att jag kunde komma undan med ett meddelande på telefonsvararen. Signal efter signal gick. Tala in ett medelande efter tonen. Pip.
Hade tränat på vad jag skulle säga. Höll mig till manuset med undantag för vissa halvskumma ordbyten och vissa nervösa antydningar. Eller var dem alldeles förskräckligt uppenbara? Darrade jag i rösten och lät som en osäker liten liten människa som helst ville krypa under jordens hårda yta för att gömma mig? Meddelandet blev långt, så långt att jag inte fick prata mer och det avbröts mitt i med ett nytt öronskärande Pip. Hade jag kastat bort min chans? Kanske. Kanske var jag bara fånigt orolig.
Det har gått över en vecka och han har inte svarat. Här om dagen frågade projektledaren för våran utbildning hur det gått med samtalet. Har han svarat och så, har ni pratat? Är allt ok? - Ja, det är lugnt. Hör jag mig själv säga. Varför? Tänkte att det måste vara lugnt, jag ska ha den här praktiken. Inte en chans att jag släpper en så bra chans till intet. Nu måste jag lösa det här. Det ska jag göra. För jag är stark som en oxe och klok som, jag vet faktiskt inte vad. Men klok är jag.
Fortsättning följer.
Kommentarer
Trackback
