12 mars 2010
När jag vaknar på morgonen brukar jag säga god morgon till Eros, som alltid svarar med pigga svansdunkningar i backen och en förväntansfull blick. Imorse reagerade han inte. Jag tänkte inte mer på det utan klädde på mig och gick ut i hallen. Drog på mig skorna. Sen Jackan. Hör han inte? Han brukar vara den första att stå vid dörren med svansen svajandes i vädret och liksom rycka till av förväntan på att jag ska säga det magiska ordet varsågod.
Gick oroligt mot sovrummet och fick se min svartludna ängel stå med höger framben i vädret, vinklat utåt. Inte igen. 20 samtal och en snäll kompis senare var vi påväg till Slöinge och en specialist. Frågorna knuffades och trängdes, som att dem inte riktigt fick plats i frågerummet. Är det allvarligt? Vad har jag gjort för fel? Kan det verkligen vara en tillfällighet att båda mina hundar har drabbats, eller hade jag egentligen kunnat göra något annorlunda?
Bara vid temptagningen skakade eros i hela bakdelen. Han sövdes och röntgades. Vi väntade oroligt på diagnosen, kommer inte det här underbart livsglada energiknippet få ett fullt aktivt liv? Diagnosen var älskvärt, fantastiskt, otroligt, underbart lättande. Några direkta förändringar hade inte skett sen i somras, han har inte artros förutom i ena tåleden vilket redan var kännt. Däremot visade det sig att han hade något som kallas förkalkningar vid höger frambog. De kan man operera bort, har man tur kan hunden leva ett fullgott liv helt utan operation.
När vi kommit hem var Eros fortfarande ordentligt påverkade av sömnmedlet. Gav honom ett tuggben, inte för att han orkade äta det och säkert mådde illa, utan för att försöka ge honom lite glädje. Min lillprins slog svansen i backen ett par gånger innan han flög iväg till drömmarnas land igen, med tuggbenet kvar i munnen.
Kommentarer
Trackback
