Vem är jag?
Varenda gång som jag sätter mig för att skriva ett inlägg tar det stopp. Vem vill läsa det här? Vad spelar det för roll? Känner mig fånig. Vill komma bort från "dagens-outfit-blogg" känsla, skriva om sådant som faktiskt betyder något i min värld. Problemet är bara det att det lätt slår över. Får för mig att jag istället ska slänga mig med välformulerade genomtänkta fraser om min livstankar, proppagera för det jag tror på och visa mig allmänbildad och framgångsrik. Men varför, och för vem?
Det som är skrämmande är att ovanstående problem speglar min vardag otäckt bra. Jag vill framstå som klok, framgångsrik, rolig och självsäker men i själv verket har jag många delar kvar av mig själv att hitta. Hur svårt kan det vara att hitta mig själv - hur ju trallat runt med mig själv i 22 år nu för tusan. Är tre viljor inom mig som drar och sliter åt olika håll. Den första är min bild av vem jag vill vara, den andra den jag egentligen är och den tredje hur jag uppfattas av andra. Tänker alldeles för mycket på vad andra tycker. När jag skriver djupt och meningsfullt känner jag mig torr som en öken, men när jag försöker förenkla och skriva om vardagen känner jag mig ytlig och undrar vem som vill läsa exakt vad jag gör och framförallt varför jag lägger ner tid på att skriva det?
Kanske ska fokusera på att skriva det jag mår bra av, oavsett om det är djupt, fjantigt, ytligt eller bara jävligt ointressant. Vad spelar det för roll? S sa en klok sak till mig för några veckor sen som jag aldrig tidigare riktigt reflekterat över. Ett klassiskt yttryck men som stämmer så fruktansvärt bra. - Man ska inte ta livet på så stort allvar. Gör man det missar man lätt det roliga, och det tänker jag ta mig tusan inte acceptera. Dags att släppa lite på den där bilden av att allt ska vara perfekt, för det är det inte och kommer aldrig att bli.
Det som är skrämmande är att ovanstående problem speglar min vardag otäckt bra. Jag vill framstå som klok, framgångsrik, rolig och självsäker men i själv verket har jag många delar kvar av mig själv att hitta. Hur svårt kan det vara att hitta mig själv - hur ju trallat runt med mig själv i 22 år nu för tusan. Är tre viljor inom mig som drar och sliter åt olika håll. Den första är min bild av vem jag vill vara, den andra den jag egentligen är och den tredje hur jag uppfattas av andra. Tänker alldeles för mycket på vad andra tycker. När jag skriver djupt och meningsfullt känner jag mig torr som en öken, men när jag försöker förenkla och skriva om vardagen känner jag mig ytlig och undrar vem som vill läsa exakt vad jag gör och framförallt varför jag lägger ner tid på att skriva det?
Kanske ska fokusera på att skriva det jag mår bra av, oavsett om det är djupt, fjantigt, ytligt eller bara jävligt ointressant. Vad spelar det för roll? S sa en klok sak till mig för några veckor sen som jag aldrig tidigare riktigt reflekterat över. Ett klassiskt yttryck men som stämmer så fruktansvärt bra. - Man ska inte ta livet på så stort allvar. Gör man det missar man lätt det roliga, och det tänker jag ta mig tusan inte acceptera. Dags att släppa lite på den där bilden av att allt ska vara perfekt, för det är det inte och kommer aldrig att bli.
Kommentarer
Trackback
