maliva

Det är sorgligt att vi lever i ett samhälle som inte fullt ut accepterar HBT människor. Att en världsstjärna är så rädd med att ödelägga sin karriär på grund av att hans läggning, att han väntar  med att komma ut tills han är 38. För att inte tala om alla som blir mördade, misshandlade, trakasserade eller tvingas leva i en lögn. Tragiskt nog känns Ricky Martins "erkännande" som i stil med Jöbacks, som att han låtsats vara straight i alla dessa lite i onödan. För ärligt talat, hur många trodde att den killen faktiskt va straight?

Oavsett vilket så är dagens bekräftelse viktig och gör världen till en lite bättre plats att leva på. Tummen upp!

I höstas var jag i den stora staden (heter den Stockholm?) för att intervjua företagsledare. Knyta kontakter och kanske hitta möjligheter till en praktikplats. Det gick över förväntan. Blev lovad praktik hos VDn till ett framgångsrikt svenskt bolag. Åkte hem med myrornas krig i varendaste liten ven.

Månaderna gick. Vi skulle höras mot vårkanten. Allt eftersom det började närma sig blev jag nervös, tänk om han glömt bort att han lovat mig praktik? Eller om han har en massa att göra och varken har tid eller ork för mig? Tvingade till slut mig själv att slå de där magiska siffrorna på telefonen. Det vore nog ändå skönast om han inter svarade så att jag kunde komma undan med ett meddelande på telefonsvararen. Signal efter signal gick. Tala in ett medelande efter tonen. Pip.

Hade tränat på vad jag skulle säga. Höll mig till manuset med undantag för vissa halvskumma ordbyten och vissa nervösa antydningar. Eller var dem alldeles förskräckligt uppenbara? Darrade jag i rösten och lät som en osäker liten liten människa som helst ville krypa under jordens hårda yta för att gömma mig? Meddelandet blev långt, så långt att jag inte fick prata mer och det avbröts mitt i med ett nytt öronskärande Pip. Hade jag kastat bort min chans? Kanske. Kanske var jag bara fånigt orolig.

Idag har du gjort mig riktigt arg och ännu mer ledsen. Det ända jag vill är att känna att du älskar och saknar mig, är det för mycket begärt? Vill vara delaktig i ditt liv och att du ska vara delaktig i mitt. Höra din vackra röst. Vi borde mötas på halva vägen. Du borde leta efter mig också. Jag känner mig jobbig, efterhängsen och utsatt när jag delar med mig av mitt hjärta. Du borde varsamt ta emot det och dela med dig av ditt. Du borde vilja gå vid min sida. Just nu går jag ensam och letar efter dig.

Saknar dig. Dina chokladglassar som du var så glad att ge mig, doften av ditt hem, fläderblomssaften och din varma famn. Saknar till och med dina sarkastiska skämt och din grusgång som envist vägrade bli fri från ogräs. Om jag blundar riktigt hårt och drömmer mig tillbaka känns det verkligen som jag är tillbaka. I lugnet, för stunden. Morfar, idag tänker jag på dig.

Tjohoo vad jag gillar den här låten : D

Jag har fortfarande fruktansvärt tråkigt här nere. Det är ensamt. Känns inte som hemma och jag är helt redo att lämna Halmstad och förhoppningsvis ett ganska dystert år bakom mig. Kanske får jag en nystart när jag flyttar härifrån? Kanske är jag bara naiv som tror att allt kommer bli bättre för att jag flyttar hem? Eller kanske är det vitkigaste att jag har ett mål och tron att morgondagen blir bättre? Snart är det dessutom påsk! Världens underbaraste, gulaste påsk! Tänk att man kan bli så glad av färgen gul.

Gick oroligt mot sovrummet och fick se min svartludna ängel stå med höger framben i vädret, vinklat utåt. Inte igen. 20 samtal och en snäll kompis senare var vi påväg till Slöinge och en specialist. Frågorna knuffades och trängdes, som att dem inte riktigt fick plats i frågerummet. Är det allvarligt? Vad har jag gjort för fel? Kan det verkligen vara en tillfällighet att båda mina hundar har drabbats, eller hade jag egentligen kunnat göra något annorlunda?

När vi kommit hem var Eros fortfarande ordentligt påverkade av sömnmedlet. Gav honom ett tuggben, inte för att han orkade äta det och säkert mådde illa, utan för att försöka ge honom lite glädje. Min lillprins slog svansen i backen ett par gånger innan han flög iväg till drömmarnas land igen, med tuggbenet kvar i munnen.

Här om dagen hände något otäckt mig. Min dator vägrade starta. Jag hoppade i ett varm körsbärsdoftande bad och började leta efter vad jag nu skulle underhålla mig med. Hittade ingenting. Absolut nada, ett svart hål. Här i Halmstad har jag inga böcker att läsa, inget plugg att avklara, eller några vidare pengar att ens tala om att sprätta upp. Som krydda på moset är Eros halt så att gå milslånga promenader eller träna snabba positionsskiften med honom är det inte tal om.

Upptäckten satte hjärnsystemet i rullning. Såg framför mig hur jag om några år skulle ha resulterat i en blek, halvtjock och allmänt slö människa. Måste erkänna en sak till. Jag har börjat kolla på Paradise Hotel och kommer förmodligen inte att sluta. Du förstår ni vad vi jobbar med. Undrar för mig själv om det varit ett medvetet val att förlova mig med min bärbara HP, eller om jag bara flyter med i strömmen. Det är lätt hänt att timmar glider iväg utan att jag varken tycks styra eller ha en tanke på att dra i nödbromsen.

Slutligen kom jag till en insikt. Trots att mycket av mitt datahäng är rent tidsfördriv, får jag dagligen många viktiga uppgifter avklarade inför glassäsongen och mitt nya projekt. Undanröjer eventuell vårstress och strukturerar upp mitt arbete på ett alldeles förträfligt sätt, om jag får säga det själv. Ochdetta arbete bara måste göras via min nya  svarta, men ack så hårda fästmö. Passar jag emellanåt på att  dessutom ägna mig åt hyffsad underhållning får jag väll anse det som något bra? Min hemlängtan äter upp mig och inspirationen till ett spännande och sprakande liv här nere är som bortblåst. Så nu har jag blivit vän med mitt problem istället. Nu till paradiset.

Igår föll jag igen, men inte alls lika kraftig som i veckan. Imorse när jag vaknade var det som att det varit en dröm, kändes en gnutta overkligt.  Måste acceptera att det gör ont och kommer att ta tid. Våga tillåta mig själv att vara svag och visa mig sårbar för att kunna gå vidare. Förstår inte varför jag ska leka starkast i världen hela tiden? Kan inte göra en så enkel sak som att ringa till mina vänner när jag är ledsen och gråter. Skäms och känner mig jobbig. I natt drömde jag att Jossan kramade om mig, betydde jätte mycket. Hoppas det blir av att träffa henne snart, kanske är ett ytterligare steg för att komma vidare.

Tack mina älskade vänner för att ni finns där för mig. Det betyder verkligen jätte mycket. Och tack mamma och J. vad skulle jag göra utan er?

Nu ska jag våga vara svag inför andra på riktigt. Man är starkare då än om man gömmer undan sina känslor, som en klok vän sa. Den här bloggen är en del av det. Dessutom ska jag bli en jävel på att uppskatta allt som får mig att må bra. Lära mig att se det och inte allt mörkt. Livet blir så mycket ljusare då.

Tack alla ni som läser bloggen, det värmer att ni bryr er. Har velat skriva men det har inte kommit mig för. Motivationen och lusten sprang iväg med svackan som jag hade förra veckan. Den senaste har gått åt att plåstra om såren. Eller är det precis det som jag inte gör? Springer jag ifrån allt det onda? Jag vet inte. Men jag tror att jag nyss hade en härlig morgon.

Våren har kommit till Halmstad. Jag åt hembakade ostfrallor, kokt ägg, apelsin och drack thé på min balkong. Den är inglasad och har morgonsol så jag kunde sitta i bara linne utan att frysa, håll i hatten.. Egentligen smakade mina frallor jäst och var inte alls sådär luftiga som jag ville ha dem. Ägget var mer än löskokt, sådär så att det nästan kändes lite äckligt att sleva i sig det. Apelsinen var söt men mjuk och lite grötig, och thét smakade parfym. Och var för kallt. Men. Allt är relativt. Jag svälter inte. Ångesten blåstes bort förra veckan och jag gråter inte ens.

Självdestruktivitet och missunsammhet skrämmer mig, men gränsen mellan dem är hårfin. Man ska inte klaga för det hade alltid kunnat vara värre. Njut av det du har lilla vän, imorgon kanske du inte ens lever. Samtidig har jag har lärt mig från barnsben att uttrycka mina känslor. Mår man dåligt pratar man om det, det värsta man kan göra är att trycka undan sina känslor.                               

Det är svårt att hitta rätt. Jag letar och letar men famlar mest runt.