maliva

Jag erkänner, jag har blivit en riktig synderska. Imorse hade vi ingen frukost hemma, och då menar jag verkligen ingen. Inte ens bröd med lite smör på, en klick yoghurt och absolut inte någon frukt. Försökte övertala min mage att den allt fick stå sig till i eftermiddag, men den vägrade och övertalade mig istället att koka upp ett lass snabbmakaroner. Piffade upp min mediokra rätt med lite smör, svartpeppar och örtsalt. Smaklig måltid.

Lagom till lunch kom J hem, med en Budapest längd som hans mormor hade gjort. Det säger sig självt. Framåt eftermiddagen hittade jag till min stora glädje två mycket väl ihopskrynklade tjugolappar i väskan. Hur skulle jag nu spendera dessa älskvärda sedlar? Som den äkta korvälskare jag är hoppade jag glatt av vid Sibylla vid Folkparken, jo - visst var det värt att gå halva vägen hem för en välstekt frensch hot dog från stans bästa gatukök.

Hur gick det här till?

Jag orkar inte. När jag känner efter börjar det krypa i min kropp. Ilskan, sorgen och frustrationen. Har lyckats kasta bort mina känslor för en stund, som att jag går på tomgång. Sanningen gör för ont att ta i.

I decided long ago, never to walk in anyone's shadows
If I fail, if I succeed, at least I'll live as I believe
No matter what they take from me
They can't take away my dignity

Ute var det snöstorm, inne hos oss var det Karibien. Färger, fåglar, parasoller och cerpentiner. Det var bara sanden som saknades. Nu är jag tillbaka i kalla Sverige med en redig bakfylla, det ingår i paketet. Men, jag har fått tillbaka gnistan. Känner gunget, letar efter skrattet och börjar verkligen vilja igen.  På riktigt. Jag vill, jag kan och jag ska.


Lite schysst musik behöver vi.

En av dem bästa filmerna jag sett. Fruktansvärt sorglig, men precis lika viktig. Den är baserad på den sanna historien om den transexuella kvinnan Teena Brandon, och speglar ett enormt förtryck. Se den!

När jag och Moa slår våra kloka huvuden ihop fullständigt smäller det filosofiska gnistor runt oss. Redan som 17-åringar kunde vi prata i timmar om vad livet har för mening och hur vi skulle lösa våra bekymmer. Idag ringde hon och jag kunde släppa alla spärrar och fullständigt ösa ut varenda liten tanke och känsla som jag går och bär på. Det är magiskt. Vi är som helan och halvan och jing och jang på samma gång. Tack för alla kloka ord och för att du är världens bästa vän. Saknar dig i mitt liv! <3

Jag kan inte annat än dyrka den här serien, det kan liksom inte bli bättre. Skummar igenom ett par avsnitt nu när jag inte har så mycket att göra, och känner att jag lätt skulle kunna se alla avsnitt om och om igen. Den är galet rolig och har ett sanslöst bra budskap. Jag kan inte annat än älska serien av hela mitt hjärta. Du som inte sett den, vad väntar du på?! Räkna med att du kan bli lesbisk på köpet ; )

Älskar dig så fantastiskt mycket J. Våran kärlek är det vackraste jag upplevt <3

Har hittat en utbildning som jag är intresserad av. Grafisk design och kommunikation, en 3 årig utbildning via LIU belägen i Norrköping. Tanken är att jag vill ha en högskoleutbildning i grunden att luta mig tillbaka på, ifall mina planer på ett välbetalt entreprenörsliv inte skulle gå i uppfyllelse. En plan B helt enkelt. Problemet är att det kliar i mina arbetsfingrar, just nu vill jag inget hellre än att komma igång och jobba. Bygga ett hem, få en vardag och så småningom kunna bilda familj. Ska jag vänta i över 3 år på det? Samtidigt har jag ingen som helst aning om ifall mina egna vingar skulle bära inom eget företagande, eller om jag i dagsläget har möjlighet att få den typen av jobb jag vill ha utan utbildning? Vägvalen är svåra och jag är faktiskt trött på att behöva fatta viktiga framtidsbeslut. Vill vara klar med det och bara kan fokusera fullt på det jag gör. Någon som har något bra tips på hur jag kan tänka?

Som vanligt var jag nere i sistaminuten på stationen idag och råkade därför hoppa på fel tåg mot Halmstad. Som tur var i helt rätt riktning, det enda problemet var att jag inte hade en garanterad sittplats. Precis när jag satt mig ringer telefonen. Som från ingenstans dök en bitsk tant upp framför mig, hon måste varit snabb som blixten. Med armarna i kors förklarade hon att det här minsann var en tyst avdelning på tåget. - Lämna vagnen omedelbar, sa hon och pekade bokstavligen med hela handen. Jag smög snabbt därifrån för att sen slå av allt i min närhet som skulle kunna avlägga någon form av läte.

En station senare går två medelålders damer på i vår vagn. Inte heller dem kan ha uppfattat på vilken del av tåget dem hade hamnat, eftersom dem pratade konstant med varandra i uppåt en hel halvtimma. Det intressanta var att de lyckades sätta sig i stolarna framför den redan hemskt uppjagade damen. Jag menar, det hade ju stormat in en yngling redan och stört hennes läsro, hur mycket kunde hon tåla?! Jag satt på helspänn, tänkte att nu smäller det snart. Hon satt sammanbitet och höll hårt, hårt om sin stackars bok. Men, utbrottet infann sig aldrig. Antagligen räknade hon mig som en snorunge som hon hade sin fulla rätt att hoppa på, men två par kvinnor närmare hennes egna ålder hade hon inte mage att skälla på.

Tycker att det finns rätt många äldre som är just som hon, argsinta över småsaker. Som kastar ut sin ilska på främlingar för att dem inte har vett att ta tag i dem verkliga problemen som från första början gjorde att dem blev så omänskligt lättretade. Och det är sorgligt, både för personerna runt omkring dem men inte minst för dem själva. Måste vara fruktansvärt jobbigt att bli så arg över något så simpelt. Nej, jag är säker. Jag ska aldrig någonsin i hela mitt liv bli en bitter jävel. På hedersord.

Hur svårt kan det vara så svårt att få städningen gjord?! Min lilla djävul på högra axeln står och stampar, liksom vägrar. Varför ska man slösa bort ens viktiga liv med något så tråkigt som städning? Försökt komma till skott i flera timmar nu, är pinsamt svårt. Hur gör man för att lura sig själv? För jag vill verkligen ha det städat, innan det är gjort går jag ändå omkring och irriterad över mig själv för att jag inte gör vad jag ska. Komiskt nog tror jag alltid att jag kommer vakna upp imorgon, fylld av energi och diciplin till att städa.

Dags för lite nya tag! Igår spenderade jag mesta delen av dagen i soffan, men idag ska det städas, jobbas och pysslas. Mitt möte med ALMI företagspartner i torsdags motiverade mig verkligen, min handläggare tyckte att det såg jätte bra ut! Nu väntar jag bara på respons på min affärs- och marknadsföringsplan. Känns lite nervöst, eftersom de känns väldigt personliga och viktiga för mig.

Idag är J dessutom ledig, äntligen har vi lite tid för varandra. Problemet är att vi inte har några kreativa idéer på vad vi ska hitta på. Har nån ett bra förslag?

Kul med vågade låtar, här har ni två till : )

Alla hjärtans dag känns ett billigt amerikanskt säljtrick. Jag går inte på det. Hela idén tappar sin charm när det blir ett måste. Behöver man en speciell dag som påminnelse om att man ska visa kärlek till dem man älskar? Vad jag menar är att man blir bra mycket gladare av att bli uppvaktad spontant en onsdakväll i september än av att få en bukett rosor den 14 februari. Själv tjatar jag nästan hål i huvet på J för att få honom att förstå hur mycket han betyder för mig. Idag är inte viktigare än någon av de andra dagarna, i alla fall inte för oss. Sen är jag trött på att så stort fokus ligger på att köpa prylar, kan man inte göra något roligt ihop eller ställa upp för varandra lite extra någon gång ibland istället?

Myller. Skratt. Dofter. Är tillbaka i den något bisarra men fantastiskt roliga restaurangvärlden. I torsdags kväll gjorde jag en väl behövd insats på Asken, hade superkul och började framåt småtimmarna att känna mig riktigt hemma igen efter flytten. Det mesta är som det alltid har varit, förutom att allt är i mycket större proportioner, vi är fler i personalen och mer fokus har lagts på det svenska temat. Jag kan inte annat än stormtrivas, ser bara fram emot att bli lite varmare i skorna så att jag kan leverera mitt allra bästa.

Tidigt på morgonen därpå ringde de från Asken igen och frågade om jag kunde jobba över lunchen. Hann inte annat än att kasta mig in i duschen, slänga på mig ett par kläder och springa iväg. Precis innan ruschen hann komma igång ringde J och sa att han var sjuk och undrade om jag kunde jobba för honom på "hans" restaurang ikväll. Gårdagen blev med andra ord rätt slitig. Idag ska jag ladda batterierna med spenat, låta Eros springa av sig och slappa ett par timmar innan det bär iväg till Asken igen. : )

Idag har jag äntligen något att ta i! Möte med Almi, skotta bort snön från taket på glasskiosken och ikväll, håll i hatten, ska jag äntligen få jobba på Asken igen! Är grymt peppad :) Och lite nervös inför mötet med Almi, kommer de tycka att firman har goda framtidsmöjligheter eller kasta mina idéer i sjön? På tal om firman var jag på banken igår och pratade lån, kändes konstigt. Händer det verkligen mig redan att jag pratar banklån och funderar över pensionssparande? Skumt.

Har två mobiltelefoner just nu men ingen av dem vill gå med på att ta ett endaste kort nu, därför det har varit dåligt med det på sistone. Ska springa förbi mobilakuten i dagarna och se om dem kan fixa det.. vad tycker ni om nya designen föresten? Funkar allt som det ska?

Det riktigt kliar i fingrarna på mig, vill komma igång med företagsarbetet på riktigt! Jag ska inte gå på sparlåga som jag gör nu, behöver dagliga utmaningar. Blir liksom loj av att inget göra, fast jag egentligen vill gasa på för fullt. Tyvärr kan jag inte mycket göra innan våren dyker upp, och det verkar ta ett tag i år.. Finns det något roligare än att driva eget företag?! I sommar händer det grejjer :D

Vad händer ikväll? Bak med världens gulligaste Elisa och ett besök på älskade Asken. Tjohoo vad jag är glad : ) Innan dess lite städning och hundgöra..

SIA glass (som levererar glassen jag säljer) , är i mina ögon sveriges överlägset bästa glassproducent. Kika in på deras fräscha hemsida efter sommarens nya smaker redan nu vet jag!

Hade svårt att sova i natt, tänkte så mycket att jag hade svårt att somna djupt. "Himlen kan vänta" påverkade mig verkligen. Tror att jag har fått en ökad respekt för döden och sjukdomar men framförallt ökat motivationen att verkligen ta vara på livet. Insett att karriär är viktigt på så sätt att jag verkligen vill trivas med mitt jobb, medans sådant som lön och status inte känns lika viktigt. Viktigast är att jag kan dra in så pass mycket pengar att jag kan ha ett hem jag trivs i, ett par hundar, ha möjlighet att resa någon gång om året och därefter ha en vettig slant över till nöjjen i vardagen.

Viktigast av allt är självklart familjen, J, hundarna och mina fantastiska vänner. Kanske dags att bli bättre på att oftare visa hur mycket jag älskar dem? Framförallt vill jag sluta oroa mig, det skulle göra mig lyckligare. Det jag har här och nu är viktigare än det som varit eller komma skall. Som en av tjejerna i programmet sa, att man borde leva som hundarna - de skiter i vad som hände för några minuter sen och vad som kommer att hända om en kvart. Självklart är det viktigt att ha någon slags framförhållning och framförallt drömmar, men finss ingen anledning att gå omkring och oroa sig.

Dessutom vill jag lista ut vad jag har för drömmar för att kunna bocka av dem. Avklarat två redan, att starta företaget och hoppa fallskärm, dags att skriva en ny att göra lista! Nu när jag har skrivit av mig lite känns det lättare, som ganska sunda saker att se över och fundera kring. Förmodligen det viktigaste av allt att göra, även om allt oftast känns lättare på papper än i verkligheten.

För er som tänker lite som jag måste tipsa er om Georges och Fridas bloggar, två av deltagarna i programmet. Kör hårt! : )

Man vet aldrig vad som händer idag, imorgon eller nästa år. Ta till vara på livet och gör det du drömmer om. Kollar på himlen kan vänta (på SVT play), som handlar om ett flertal personer som drabbats av canser och hur deras livsprioriteringar har ändrats. Gör jag rätt saker om dagarna? Kommer jag känna när jag ligger på dödsbädden att jag borde ha agerat annorlunda? Dags att tänka till och bestämma sig för vad som faktiskt verkligen har betydelse i mitt liv..

Jag har hittat tillbaka till Norrköping och haft en fantastisk dag! God lunch, fika hos J:s goa morföräldrar och till sist badhusdejt med Pappa. Min Pappa <3.

(Psst! Nu går det att kommentera inlägg igen.. kommentera gärna det här, spännande att höra vad ni tycker:)

Tjuvlyssnade på en kille idag som pratade med en vän i telefon. Han var kanske i 25-årsåldern och hade en amerikansk pitbullterrier i knät. Personen han pratade med skulle tydligen skaffa sig en hund av samma ras. Kunde urskilja följande fraser:

"- Du ska ha en som min, hon har käkar (du vet på sidorna av huvudet) stora som tennisbollar."
"- Hon har inte sett honom full än", personen i andra ändan frågar förmodligen vad det har för relevans, för han berättar att "-man vet ju aldrig hur dem reagerar på en när man är full" och personen i andra ändan tycks inte alls förstå poängen. Den personen planerar att köpa en pitbull.

"Kamphundar" behöver inte vara farliga så länge de hammnar hos en kunnig ägare där dentränas aktivt mentalt och fysiskt. Men, det kan gå fel även för dem (precis som det kan göra med en Labrador, Pappilion eller Pudel) och det är ett faktum att det är farligare att bli attackerad av en "kamphund" än av en Schäfer. Av den anledningen att den här typen av hundar har tränats till att angripa/fightas med andra djur (hundar, tjurar osv.), aldrig ge sig och till att ha enormt höga smärtgränser.  De har dessutom ofta en nästan osannolik styrka i förhållande till deras storlek. När de väl blir arga är deras mål att döda eller åsamka enorma skador, för att det är vad deras förfäder har gjort, dvs.  deras genupsättning som styr hundens psyke. På samma sätt som att mina Labradorer envisas med att ha någonting att bära i munnen så fort dem blir glada, för att de genom århundraden har avlats till att hämta skjutet småvilt.  En Labrador är fullt benägen att döda en människa eller ett djur den också, men det är ytterst ovanligt och förekommer endast om den är psykiskt sjuk.

De som förespråkar rasen påstår ofta att den är en fantastisk familjehund, må hända att den är men varför tar man den risken? För den finns där, det är en realitet. Det är enkelt för oss att ändra våra hundrasers utseende, men avel av hundars psykiska egenskaper är betydligt mer svårkontrollerad och det tar ofta enormt lång tid innan man kan se långvariga resultat. "Kamphundarna" är inte där än, för att det finns så enormt många oseriösa hundägare som innehar den här typen av hundar. Vilket gör att jag tror att de som kämpar för att få bort de egenskaper som är  just farliga, förmodligen aldrig kommer att lyckas. Vad jag inte förstår är varför man väljer den här typen av hund när det finns över 400 andra raser att välja emellan? Arbetsglädje och precission finns i enormt många betydligt lätthanterliga hundraser, tro mig.

Vad som dessutom är riktigt skrämmande är att dessa raser ofta korsas, vilket ofta kan  bli farligare än vad t ex. en renrasig pitbulls är. Skulle man korsa en kamphund med hög kamplust och uthållighet med en vakt och herdehund som har hög vaktinstinkt ökar risken att den går till anfall och att skadorna den orsakar blir allvarliga. Kan skriva enormt mycket i det här ämnet men någonstans måste jag sätt punkt. Kan avrunda med J:s påstående igår. "- Det finns ju betydligt farligare saker i samhället än kamphundar, dvs. som är betydligt högre risk att råka ut för, händelser födknippade med alkohol som exempel." "- Självklart men "kamphundarna" skulle jag isåfall jämföra med heroin." Hundar kan alltid bli enormt farliga i fel händer och med osund avel, skillnaden är att aveln av kamphundar är betydligt mer svårkontrollerad och dessutom orsakar större skador när olyckan väl är framme. Dessutom far de hundar som är i fel händer ofta enormt illa pga. att de snarare ses som en pryl än en individ med rättigheter. Till sist vill jag bara påminna er om att inte klicka på hundar som fightas med varandra på youtube (finns klipp med över 12 miljoner visningar), gör man det ger man dem anledning att fortsätta sitt djävulskap.

Låt mig pressentera.. Solsidan, på Tv4. Genialt!

För någon vecka sen handlade jag ett par stövlar, butiksbiträdet frågade mig om jag vill runda upp för de drabbade i Haiti. - Nej sa jag lugnt, jag har redan skänkt pengar. Kort därefter insåg jag vad jag precis gjort och gick skämmandes därifrån. Neka att runda upp en fjuttig lite krona - hur snål får man bli?! Följande får jag reda på  idag när jag läser DN. En högt uppsatt röda korset chef och två inköpare har tillsammans stulit miljonbelopp från både Röda Korset och Canserfonden. Hur har man samvete?! Och hur ska vi bidragsgivare i fortsättningen kunna lita på att våra pengar inte går till en fet merza eller villa på Lidingö?

Själv skänker jag regelbundet till Unicef, vilka vad jag vet inte har ertappats för bedrägeri. Trots det, känner jag en viss misstro för hur pengarna egentligen förvaltas även där. Enligt svensk lag får bidragsorganisationer inte ge ut mer är 50 % av inkomsterna i löner, bara det tycker jag känns orimligt högt. Eller har jag fel? Hur stor del  av kostnaderna brukar normalt sett löner stå för i andra branscher? Det varierar såklart mycket beroende på just bransch men vad är det som säger att bidragsorganisationer ska ha ovanligt höga? Just det, ingenting, tvärtom.

J hade rätt, till min stora besvikelse. Världen är kanske ännu mörkare än vad jag hoppas på? Jag blir matt.

Varenda gång som jag sätter mig för att skriva ett inlägg tar det stopp. Vem vill läsa det här? Vad spelar det för roll? Känner mig fånig. Vill komma bort från "dagens-outfit-blogg" känsla, skriva om sådant som faktiskt betyder något i min värld. Problemet är bara det att det lätt slår över. Får för mig att jag istället ska slänga mig med välformulerade genomtänkta fraser om min livstankar, proppagera för det jag tror på och visa mig allmänbildad och framgångsrik. Men varför, och för vem?

Det som är skrämmande är att ovanstående problem speglar min vardag otäckt bra. Jag vill framstå som klok, framgångsrik, rolig och självsäker men i själv verket har jag många delar kvar av mig själv att hitta.  Hur  svårt kan det vara att hitta mig själv - hur ju trallat runt med mig själv i 22 år nu för tusan.  Är tre viljor inom mig som drar och sliter åt olika håll. Den första är min bild av vem jag vill vara, den andra den jag egentligen är och den tredje hur jag uppfattas av andra. Tänker alldeles för mycket på vad andra tycker. När jag skriver djupt och meningsfullt känner jag mig torr som en öken, men när jag försöker förenkla och skriva om vardagen känner jag mig ytlig och undrar vem som vill läsa exakt vad jag gör och framförallt varför jag lägger ner tid på att skriva det?


Kanske ska fokusera på att skriva det jag mår bra av, oavsett om det är djupt, fjantigt, ytligt eller bara jävligt ointressant. Vad spelar det för roll? S sa en klok sak till mig för några veckor sen som jag aldrig tidigare riktigt reflekterat över. Ett klassiskt yttryck men som stämmer så fruktansvärt bra. - Man ska inte ta livet på så stort allvar. Gör man det missar man lätt det roliga, och det tänker jag ta mig tusan inte acceptera. Dags att släppa lite på den där bilden av att allt ska vara perfekt, för det är det inte och kommer aldrig att bli.

Tillbringade många timmar ute i solen i sommras med en glass i handen och Lisa Ekdahl som sällskap. Aldrig har jag berörts så mycket av musik, som av hennes - i den tiden. Det är så ärlig, smärtsam, vacker och starkt. Hon drog ner mig, lyfte upp mig och skakade om mig. Tyvärr är videon rätt larvig men lyssna och njut, den här är till dig käraste <3

Hela lägenheten här i Halmstad är kal, varken gardiner, mattor, lampor eller tavlor har vi brytt oss om att sätta upp. Vi ska ju ändå bo här så kort. Just nu vill jag inget hellre än att komma hem till våran ombonade lägenhet, få en värmande kram av J, umgås med mina vänner och sova i våran stora mjuka säng. Kommer jag att förgås här i Halmstad av ensamhet? Tyna bort? Det finns inget som bryter ner mig mer än ensamhet. Den kalla, tysta, otäcka ensamheten.

Somnade med en tung pust igår. Efter två dagar i sängen är jag dödstrött på att bara ligga som en platt död fisk. Utan att göra någon nytta, på något sätt har roligt eller alls må bra. Till en början var det faktiskt skönt, men  igårkväll fick jag nog och ringde förtvivlat till J och beklagade mig över att jag behövde hålla till i min misserabelt smutsiga lägenhet, inkluderat mig själv, i flera dagar utan att varken kunna eller behöva gå till skolan. Vad gör jag här? Hade kunnat ligga hemma och få varma pussar på min ännu varmare panna istället. Ja - jag tycker synd om mig själv. Fick några kloka förslag på vad jag skulle kunna underhålla mig med, bla. planera förberedelserna inför öppningen och leta intressanta ställen att besöka i HongKong.

Han känner mig den där lilla filuren, vet vad som väcker mig till liv. För i morse fick jag glatt upp ur sängen stoppade i mig ett par goda mackor, varmt thé och nypressad apelsin & appeljuice. Sen tog jag och Eros en vända till Jula och Eurostop för att innhandla dammsugarpåsar, nya rena (och hela) lakan samt badskum. Väl hemma i full fart med att öppna kartongen till dammusgarpåsarna upptäckte jag till min stora besvikelse att påsarna inte var påsar utan filter. Tar en halvtimma fram och tillbaka till Jula och jag har inte ett uns av energi kvar. Kan inte annat göra än att återta min ställning i sängen, men de resterande dagarna ska jag faktiskt göra någon nytta. Känns ok men långt ifrån bra.

Två dagar, no see. Eros och jag har snubblat ner till västkusten igen och det verkar inte bättre än att jag överfölls av ett virus på vägen. Är ok nu men igår var jag helt förstörd. Absolut hela  jag värkte, gjorde ont av att bara prata eller få en vindpust på sig. Huvud & halsvärk har också hittat hit. Idag är jag tack och lov lite bättre, men långt ifrån bra. Var illa tvungen till att äta och slängde rätt ambitiöst ihop en hemmaspikad pytt i panna i förmiddas. I vanliga fall brukar dem bli fantastiskt goda men smakade mest ingenting idag. För att jag inte lagade med kärlek eller för att mina smaklökar har fullt upp med att ha ihjäl fula gröna gubbar i min hals? Vet inte, men passa er så att dem inte hoppar över till er..